Vi är väl så medvetna vi kan, vi skrivbordsradikaler - medvetna om den orättvisa världen vi lever i. Vi gör vad vi kan, organiserar oss, talar för det som är rätt, social och ekonomisk rättvisa, feminism och socialism. Men vi är trots allt fast vid våra skrivbord, vi känner oss fast. Vi har fastnat i skolsystemets obevekliga tvång, vi har fastnat i ett stagnerat samhälle där varje röst för systemomställning och en rättvis värld framställs som alltför radikal, och förkastas till det otänkbara, kategoriseras som utopiskt och verklighetsfrånvänt. Men vi vet, vi vet att det som är riktigt och rationellt och reellt verklighetsförankrat är att forma om systemen på en grund där människor och miljö inte förtrycks. I slutändan kommer de rörelser som står emot oss alltid att ha fel, de kommer, men förhoppningsvis inte, att stå i fullständigt förfallen värld - i spillrorna efter deras värld av rikedoms och profitbegär. De kommer häpna. Men om de utsugna, och de många, när det rätta tillfället kommer är bereda att ta språnget för omställning - för makt hos folken, kan det goda, och det rättvisa samhället komma. Det är därför vi inte ska ge upp, även om vi kanske känner hopplöshet och främlingskap, så måste vi stå ut, och tala ut vår kunskap. Förbereda oss, vara medvetna om att revolutionen och förändringens vindar kommer att blåsa, och då måste vi gå gå i tågen med de röda fanorna. För de röda fanorna kommer aldrig sluta att vaja i vinden, oavsett om vinden kommer från höger eller vänster. För socialism, för feminism.
Vi ska slåss i Salvador Allendes spår, alltså till sista knogen blöder. Tala och skrika tills de döva öronen inte längre har något val, inte längre kan ignorera det faktiska hotet, hotet från kvinnor, arbetare, natur och alla de andra förtryckta krafterna som ännu aldrig fått sin rättmätiga ekonomiska och politiska makt, men som alltid kommer vinna ifråga om antal och styrka. Tack för så himla mycket hopp, snart är kamplyckan äntligen vår.
