Folkpartiet legitimerar en rasistisk retorik
Igår kunde vi läsa debattartikeln av folkpartisterna Robert Hannah och Simona Mohamsson på DN Debatt. Jag läste, många gånger. Enligt Hannah och Mohamsson utsätts etniska svenskar för rasism och att detta är något som måste bekämpas. För varje gång jag läste debattartikeln växte klumpen i magen, och jag blev rädd. Rädd för hur rumsren rasismen har blivit, och vad det leder till. Folkpartiet har anammat och tagit över Sverigedemokraternas retorik som sprider rasistiska myter om svenskfientlighet.
Att svenskfientligheten är ett problem eller ens existerar är en myt designad av Sverigedemokraterna. Men den är tydligen ett problem, beläget i förorten.
”För att bryta utanförskapet och skapa ett svenskt samhälle med social rörlighet och utan rasism behövs en politik som gör att människor från utanförskapsområden ges möjlighet att göra klassresor och bostadskarriär”
I Folkpartiets Sverige är alltså det som gör en till en ”riktig svensk” att göra klassresor och bostadskarriär. Det är ett elitistiskt samhälle där bara de starkaste, de med det fetaste bankkontona, har ett värde och är de som inkluderas. Vi står utanför det samhälle Folkpartiet beskriver.
Vi skriker så högt våra lungor förmår när våra hem säljs ut till högstbjudande utan gehör. Vi biter ihop och går på otrygga anställningar, timvik på timvik, för att få pengarna att räcka till hyran. Vi tvingas arbeta när vi är sjuka för att Reinfeldts arbetslinje tvingar oss. Vi ser hur vår välfärd i allt snabbare takt rustas ner. Det här är högerns Sverige, ett Sverige där allt fler får det allt sämre, där cancersjuka tvingas arbeta och där det är lättare att sno skattepengar från skolan till skatteparadis än att få ett förstahandskontrakt. Det är ett Sverige där fler och fler hamnar i utanförskap.
Men vi kan inte delas upp, vi är en och samma. Vi är en del av arbetarklassen, tillsammans i den utanförskap regeringen Reinfeldt satt oss i. Trots er skit och de lögner ni sprider om oss kommer vi aldrig tystna. Vi fortsätter skrika om och om igen tills våra rop mullrar inne i Rosenbad. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop, för att tillsammans är vi starka. Vi kämpar tillsammans för ett samhälle där rätten till ett eget boende, ett jobb med sjysta villkor och med en lön att leva på är normen och där ett samhälle fritt från utanförskap och förtryck är det samhället vi lever i.
Det är tydligt att Folkpartiet har valt sida – har du?
Det är vi som är problemet
Trigger warning för beskrivning av sexuella övergrepp.
I oktober 2012 begick amerikanska Amanda Todd, 16 år, självmord efter att en man spridit en bild av henne topless till alla på hennes skola. I april förra året tog 17-åriga kanadensiska Rehtaeh Parsons livet av sig efter att bilder av hur några killar förgriper sig på henne spridits (hon mindes inte händelsen och på bilden har killarna hängt ut hennes överkopp genom ett fönster då hon kräktes så mycket) och skolkamraterna kallade henne slampa på sociala medier och i skolkorriden.
Och igår berättade Uppdrag Granskning om Linn som utpressats av en 44-årig man genom att han hotade att lägga ut nakenbilder av henne på nätet. Hon valde då att ta livet av sig. Hon var 13 år.
Det är bra att Uppdrag Granskning igår tog upp detta och flera andra fall där unga tjejer utpressats av okända män, som poserar som någon annan, genom att hota att sprida nakenbilder på dem till alla de känner. Programmet kommer säkert få upp ögonen på många om faran av att inte vara försiktiga med sina kontakter på nätet. Kanske det hjälper föräldrar att prata med sina barn och försäkra sig om att de aldrig känner sig så skamfyllda att de inte vågar berätta ifall de råkar ut för något liknande själva.
Men låt oss nu lämna den direkta effekten av programmet och istället prata om vad det – egentligen – handlar om. För det här handlar inte om Internet. Det här handlar inte om att unga tjejer tar nakenbilder på sig själva.
Det här handlar om ett kulturellt problem. Och det problemet stavas slutshaming.
Slutshaming är namnet på skambeläggningen i vår kultur av tjejer som beter sig sexuellt. Tjejer tvingas balansera en smal gräns mellan att vara ”sexig” och att vara ”en slampa.” Det är ofta inte särskilt tydligt var gränsen går men konsekvenserna av att överträda den känner alla till, och de är förödande. I gårdagens Uppdrag Granskning mötte vi tjejer som råkat ut för dessa konsekvenser, eller oroade sig för det. Att hotet om att sprida en sexuell bild är ett sådant effektivt utpressningsverktyg mot unga tjejer, är en direkt konsekvens av slut-shaming.
Det här handlar heller inte bara om bilder. För drygt ett år sen tog 15-åriga Felicia Garcia livet av sig genom att hoppa framför ett tåg. Hon hade utsatts för svår mobbing efter att hon haft sex med några jämnåriga killar och rykten om henne som ”en hora” spreds på hennes skola. I mars 2013 blev en våldtäkt på en 16-årig tjej av två jämngamla killar i staden Steubenville uppmärksammat då det visade sig att flera ungdomar under den aktuella kvällen spridit bilder på övergreppet och kallar offret slampa och hora på sociala medier.
I vad man skulle kunna kalla någon sorts välvillig sexism tror många vuxna att sättet att tackla problemet är att lära unga tjejer att vara försiktiga, att uppmana unga tjejer att ständigt minska sina egna handlingsutrymmen för att undvika ”risksituationer”, att aldrig utforska sin sexualitet varken på nätet eller någon annanstans, allt för att inte utsätta sig för risken att få en slampstämpel. Samma välvilliga sexism används även för att ”skydda” tjejer från att utsättas för sexuella övergrepp.
På så sätt underbygger vuxenvärlden slutshamingens kärna – att det är unga tjejers ansvar att ”undvika risker” och att se till att inte hamna i situationer där – till exempel – bilder av dem sprids mot deras vilja. De som hamnar i sådana situationer och inte har följt samhällets regler om hur tjejer ska bete sig, blir därmed själva skuldbelagda för brottet de utsatts för.
Under de år jag skrivit om detta ämne har jag stött på många som försökt hänvisa till biologiska orsaker bakom fenomenet slutshaming. Vad de menar är att det skulle finnas någon allmängiltig, naturlig komponent hos oss som art som gör att tjejers sexualitet döms hårdare än killars. Vad de vill uppnå med det är jag osäker på, men tanken att vi faktiskt har en misogynisk syn på tjejer i vår kultur och att vi skapat den själva är något som många helst skulle vilja slippa diskutera. För det är naturligtvis mycket enklare att uppmana tjejer att minska sitt eget handlingsutrymme för att undvika ”risker” istället för att behöva – faktiskt – förändra samhället.
Att utforska sin sexualitet, att experimentera och vara nyfiken och testa gränserna, är en av de mest grundläggande delarna av att vara människa, speciellt när man är ung. Inte för alla, men för de flesta av oss. Även för tjejer. Att vi som samhälle lägger en sådan tung skuld- och skambörda på just tjejers sexuella utforskande är inte biologi. Det är inte naturligt. Det är vidrigt och det behöver synliggöras, kritiseras och slutligen krossas.
Ni som reagerar på Uppdrag Gransknings program med att reflektera över offrens beteende, varför är det inte förövarnas beteende ni diskuterar? Varför väljer ni att fokusera på handlingen att frivilligt ta en sexuella bild på sig själv och ge till någon – vilket inte kan anses vara en orimlig handling i dagens digitala värld – istället för på den ofrivilliga handlingen som de sen utsattes för? Varför är det beteendet hos de som inte gjort något fel, som inte skadat någon annan, som inte gjort något mot någon annans vilja, som ni vill lyfta till debatt?
Detta kallas för victim-blaming. Tillsammans med slutshaming är victim-blaming en av de grundläggande komponenterna i en våldtäktskultur som vår.
En kultur där offer för sexuella övergrepp skuldbeläggs, där tjejers sexualitetskambeläggs, där sexuella övergrepp trivialiseras och Hotet om Våldtäkt betraktas som något oundvikligt som alla kvinnor bör anpassa sina liv efter, och där ansvaret för att undvika våldtäkter och tackla samhällets problem med våldtäkt läggs på offren själva.
De tjejer som nämnts i det här inlägget är inga varnande exempel. De har inte skadat någon, och de har definitivt inte något att skämmas för. Gång på gång sviker samhället unga tjejer genom att skuldbelägga dem för något de har all rätt att göra, fria från skuld, och något som både killar och tjejer gör.
Hur kan vi då tackla problemet som Uppdrag Granskning tar upp?
Tja, vore det inte fantastiskt bra om vi som samhälle högt och tydligt kunde tala om för unga tjejer att de aldrig kommer att skuldbeläggas för att ha deltagit i någon sexuell aktivitet så länge alla involverade givit samtycke? Vore det inte fantastiskt bra om vi som samhälle kunde göra fullständigt klart att ingen riskerar att få sina liv förstörda enbart för att ha en sexualitet. Om vi kunde garantera för tjejer som de som nämnts i detta inlägg att de enda som kommer att få sina rykten förstörda är de som gör något eller hotar att göra något mot någon annans vilja?
Vore det inte fantastiskt bra om vi som samhälle fördömde det verkliga problemet istället för att underbygga det, om vi skapade en kultur där 13-åriga tjejer som hotas med att få nakenbilder spridda mot sin vilja kunde känna sig trygga i vetskapen att de enda som riskerar några konsekvenser är de som hotar att sprida bilderna? En kultur där vi skuldbelägger de som försöker skada andra, inte offren, och där tjejer som deltagit i frivilliga sexuella situationer kan känna sig fullständigt säkra på att ingen dömer dem för det enbart på grund av deras kön?
Idag kan vi inte det. Det är det som är problemet. Oss.
Istället för att tipsa unga killar om att inte våldta så tipsar poliser unga tjejer om att inte dricka för mycket, inte gå hem ensamma eller hem till okända män. Tidningarna publicerar "våldtäktskartor" med kryss över de parker där man inte ska befinna sig – i alla fall inte om man är kvinna.
UNHCR gör viktiga insatser i olika former, vid olika situationer. Människor som tvingas fly från sina hem och söka skydd i ett annat land, eller en annan del av sitt eget land, är i stort behov av stöd. De flesta flyktingar och internflyktingar lämnar sina hem med bara några få saker eller ingenting alls.
Vid katastrofer ger UNHCR i första hand akut hjälp för att rädda liv. Andra insatser är att registrera flyktingar, ge stöd och råd om asylansökningar, utbildning och andra möjligheter.
UNHCR hjälper också personer som vill återvända hem - vi ordnar transport på land, till sjöss och i luften, och ger de personer som återvänder ett startpaket för att komma igång med sitt nya liv.
UNHCR jobbar aktivt med lokal integration och återintegration av de flyktingar som återvänt till sitt hemland. Till sådana aktiviteter hör bland annat att skapa inkomstbringande projekt samt återubbyggnad av infrastrukturen.
ang muf: Under något stort datorspelskonvent kanske ni kan skicka era medlemmar för att dela ut broschyrer om att Ung Vänster och Vänsterpartiet inte alls tror att tv-spel förstör barns skolgång eller skadar deras hälsa allvarligt. Det skulle kunna passa bra. För att fortsätta lite på samma spår, kan ni ju också dela ut information i valstugorna om att vi inte vill sälja vapen till diktaturer och krigförande länder. Detta tror vi nämligen skadar barns (bland annat) hälsa allvarligt.
Ung Vänster vill stoppa vinstslöseriet i välfärden. (PS. Det håller ju också era egna väljare med om. DS.) Kanske kan det inledas med en retorisk fråga (”Har ni hört något konstigare?”) och sedan lite mer matig information (förslagsvis något i stil med ”Ung Vänster vill inte att en enda skattekrona avsedda för skolan ska gå till riskkapitalister. Varenda krona ska gå till elever och lärare.”).
Efter åtta år med Reinfeldt vill vi förändra Sverige i en riktning mot jämlikhet och rättvisa. Vi vill bygga ett Sverige för oss unga och inte ett enbart för dem med tjockast plånbok. Vi ställer välfärd mot skattesänkningar åt de rika, kräver insatser mot massarbetslösheten och ett modernt miljonprogram mot bostadsbristen. Det skulle betyda mycket för oss om Muf även i framtiden ville fortsätta avslöja detta.
